denenarmadebanditen.blogg.se

När jag var 18 år gav jag mig ut på en resa som skulle förändra mitt liv för alltid. Tillsammans med mina 2 bästa vänner planerade jag att tågluffa genom Europa ner till vårt slutmål Sicilien. Vi lämnade Köpenhamn tidigt en lördag morgon. I avklippta militärshorts med texten Lev hårt-Livet är kort gav vi oss ut på vårt stora äventyr. Mindre än ett dygn senare befann vi oss mitt i ett kaos vi aldrig kunna föreställa oss. Vårt tåg hade krockat med ett godståg! Det sista jag minns är mina vänners ryggar på väg ifrån mig, sedan blir allt svart! När jag vaknar upp på ett sjukhus i Baden, en liten ort några mil från Zurich får jag veta att min vänstra arm är borta, mitt ben är brutet och krossat. Här börjar första dagen på resten av mitt liv! Året var 1982 och jag är då 18 år. Ni ska få följa med mig på min livsresa där ingenting är omöjligt och viljan att utvecklas ständigt är närvarande. Välkomna att följa med!

Möten som berikar och berör

Publicerad 2016-03-06 22:19:51 i Allmänt,

 
En blick som plötsligt far förbi, en blick som stannar till, registrerar och reagerar.
Våra blickar möts och jag ser din nyfikenhet, din lust att veta och dina tysta frågor.
 
Jag vill så gärna gå fram, möta dig och besvara dina frågor med ett öppet och varmt sinne. Men, Jag vågar inte! Istället gömmer jag mina känslor inombords, passerar och försöker göra mig så liten och osynlig som möjligt.
Så många ögonblick har passerat i mitt liv! Ögonblick då jag velat göra något annat, då jag velat bemöta dessa blickar och frågor med glädje.
 
Idag stannar jag gärna, För mig har era frågor betytt så mycket. De har hjälpt mig att bearbeta mina upplevelser. De har hjälpt mig att växa in i mig själv och att acceptera mig själv precis som jag är. Det har gjort att jag har vuxit som människa!
 
Vi ställs alla inför möten i livet som påverkar oss på olika sätt. Möten som skakar om. Möten som gör oss arga och ledsna. Möten som får oss att skratta och känna oss varma inombords. Möten som sätter djupa spår!
 
Mötet med familjen som hjälpte mig att sätta upp mitt första mål är ett sådant. Vi möttes på en stor parkering till ett varuhus ungefär ett år efter min olycka. Jag var då ganska ovan vid blickar och kände mig ofta obekväm.
Jag var väldigt blyg och behovet att stå i centrum för andras blickar var lika med noll.
Min önskan att marken skulle öppna sig under mig så att jag bara kunde försvinna var stark. Jag kunde känna och ana de där blickarna på långt avstånd. Det var nästan som en telepatisk känsla som jag inte kunde påverka.
 
Jag mer anade än såg att barnet i sina föräldrars sällskap uppmärksammat min lilla arm. Något såg annorlunda ut och på barns fantastiska sätt så ropade hon ; titta, hon har ingen arm..... Det kom så där spontant, precis som det ska göra. Jag ville så gärna gå fram till barnet, sätta mig ner och berätta och förklara. Jag gjorde inte det!
Snabbare än blixten tog jag mig därifrån, satte mig i bilen och flydde..... Jag bestämde mig där och då. Den dag när jag kan gå fram och bemöta människors blickar utan rädsla. Då har jag kommit en bra bit på väg. Mitt mål var att våga gå fram! 
 
10 år senare var det just ett barn som hjälpte mig att öppna den där magiska dörren. Det var på mina barns dagis? Det var mellanmål och jag kom för att hämta Nicole och Douglas. Jag lyckades komma och störa mitt i fikastunden så jag satte mig ner och väntade i lugn och ro. Då var det en liten kille som vågade ställa den där magiska frågan; vad har hänt med din arm? Utan att tänka efter berättade jag om tåget som krockat. Jag frågade om de ville titta och känna.
Om de ville, de klappade, kände och alla barnen bubblade av frågor. De öppnade en dörr. Den värme och glädje som fanns i min kropp just då är obeskrivlig. Detta möte kommer jag aldrig att glömma.
 
Det är ett av de bästa möten jag har haft. Det gav mig mod att våga bemöta frågor utan att fly. Det fick mig att inse hur viktigt det är att möta sina rädslor.
 
Tysta aldrig barnens frågor, våga ställa era egna. Det är så värdefullt! Varje gång jag har fått svara, varje gång jag har fått berätta har jag vågat öppna upp mer och mer. Det är absolut det som hjälp mig allra mest på vägen mot ett bättre bemötande och i resan att acceptera mig själv.
 
Var inte rädda att såra, störa eller få mig att känna mig liten. Det är i tystnaden som de känslorna skapas.
Jag förstår att det är svårt. Jag förstår att man är rädd för att tränga sig på. Var inte det! Det är upp till mig att avgöra hur mycket jag orkar berätta. Kanske kan jag hjälpa just dig att våga möta dina rädslor! Tillsammans kan vi öppna dörrar till djupa och varma känslor inombords för resten av livet.
 
Tack alla ni som vågat ställa de magiska frågorna. Tack för er nyfikenhet och viljan att veta!
 
Kram Titti
 
 

Om

Min profilbild

Titti Österberg

Mitt namn är Titti Österberg och jag föddes 1964. Jag tror att det som händer oss i livet gör det av en anledning! Livet är en spännande resa som ger oss insikter längs vägen som får oss att växa som människor. Med hjälp av min egen positiva livssyn, stödjande människor i min närhet, en stark vilja att klara mig själv har jag funnit min väg i livet och ständigt vågat utmana mig själv. Jag bor i den havsnära staden Landskrona i Skåne tillsammans med min man Jonas. Våra två vuxna barn Nicole och Douglas är starka förebilder som ger mig stöd längs vägen! Min familj gör mig stark, trygg & ödmjuk! Ni kommer att få dela mina tankar, upplevelser och utmaningar i livet med en arm. NI kommer även att få möta mina nära och kära som är en så stor del i den jag är idag. Som den nyfikna själ jag är vill jag gärna ta del av era upplevelser och tankar. Tillsammans kan vi skapa magi!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela