En blick som plötsligt far förbi, en blick som stannar till, registrerar och reagerar.
Våra blickar möts och jag ser din nyfikenhet, din lust att veta och dina tysta frågor.
Jag vill så gärna gå fram, möta dig och besvara dina frågor med ett öppet och varmt sinne. Men, Jag vågar inte! Istället gömmer jag mina känslor inombords, passerar och försöker göra mig så liten och osynlig som möjligt.
Så många ögonblick har passerat i mitt liv! Ögonblick då jag velat göra något annat, då jag velat bemöta dessa blickar och frågor med glädje.
Idag stannar jag gärna, För mig har era frågor betytt så mycket. De har hjälpt mig att bearbeta mina upplevelser. De har hjälpt mig att växa in i mig själv och att acceptera mig själv precis som jag är. Det har gjort att jag har vuxit som människa!
Vi ställs alla inför möten i livet som påverkar oss på olika sätt. Möten som skakar om. Möten som gör oss arga och ledsna. Möten som får oss att skratta och känna oss varma inombords. Möten som sätter djupa spår!
Mötet med familjen som hjälpte mig att sätta upp mitt första mål är ett sådant. Vi möttes på en stor parkering till ett varuhus ungefär ett år efter min olycka. Jag var då ganska ovan vid blickar och kände mig ofta obekväm.
Jag var väldigt blyg och behovet att stå i centrum för andras blickar var lika med noll.
Min önskan att marken skulle öppna sig under mig så att jag bara kunde försvinna var stark. Jag kunde känna och ana de där blickarna på långt avstånd. Det var nästan som en telepatisk känsla som jag inte kunde påverka.
Jag mer anade än såg att barnet i sina föräldrars sällskap uppmärksammat min lilla arm. Något såg annorlunda ut och på barns fantastiska sätt så ropade hon ; titta, hon har ingen arm..... Det kom så där spontant, precis som det ska göra. Jag ville så gärna gå fram till barnet, sätta mig ner och berätta och förklara. Jag gjorde inte det!
Snabbare än blixten tog jag mig därifrån, satte mig i bilen och flydde..... Jag bestämde mig där och då. Den dag när jag kan gå fram och bemöta människors blickar utan rädsla. Då har jag kommit en bra bit på väg. Mitt mål var att våga gå fram!
10 år senare var det just ett barn som hjälpte mig att öppna den där magiska dörren. Det var på mina barns dagis? Det var mellanmål och jag kom för att hämta Nicole och Douglas. Jag lyckades komma och störa mitt i fikastunden så jag satte mig ner och väntade i lugn och ro. Då var det en liten kille som vågade ställa den där magiska frågan; vad har hänt med din arm? Utan att tänka efter berättade jag om tåget som krockat. Jag frågade om de ville titta och känna.
Om de ville, de klappade, kände och alla barnen bubblade av frågor. De öppnade en dörr. Den värme och glädje som fanns i min kropp just då är obeskrivlig. Detta möte kommer jag aldrig att glömma.
Det är ett av de bästa möten jag har haft. Det gav mig mod att våga bemöta frågor utan att fly. Det fick mig att inse hur viktigt det är att möta sina rädslor.
Tysta aldrig barnens frågor, våga ställa era egna. Det är så värdefullt! Varje gång jag har fått svara, varje gång jag har fått berätta har jag vågat öppna upp mer och mer. Det är absolut det som hjälp mig allra mest på vägen mot ett bättre bemötande och i resan att acceptera mig själv.
Var inte rädda att såra, störa eller få mig att känna mig liten. Det är i tystnaden som de känslorna skapas.
Jag förstår att det är svårt. Jag förstår att man är rädd för att tränga sig på. Var inte det! Det är upp till mig att avgöra hur mycket jag orkar berätta. Kanske kan jag hjälpa just dig att våga möta dina rädslor! Tillsammans kan vi öppna dörrar till djupa och varma känslor inombords för resten av livet.
Tack alla ni som vågat ställa de magiska frågorna. Tack för er nyfikenhet och viljan att veta!
Kram Titti