denenarmadebanditen.blogg.se

När jag var 18 år gav jag mig ut på en resa som skulle förändra mitt liv för alltid. Tillsammans med mina 2 bästa vänner planerade jag att tågluffa genom Europa ner till vårt slutmål Sicilien. Vi lämnade Köpenhamn tidigt en lördag morgon. I avklippta militärshorts med texten Lev hårt-Livet är kort gav vi oss ut på vårt stora äventyr. Mindre än ett dygn senare befann vi oss mitt i ett kaos vi aldrig kunna föreställa oss. Vårt tåg hade krockat med ett godståg! Det sista jag minns är mina vänners ryggar på väg ifrån mig, sedan blir allt svart! När jag vaknar upp på ett sjukhus i Baden, en liten ort några mil från Zurich får jag veta att min vänstra arm är borta, mitt ben är brutet och krossat. Här börjar första dagen på resten av mitt liv! Året var 1982 och jag är då 18 år. Ni ska få följa med mig på min livsresa där ingenting är omöjligt och viljan att utvecklas ständigt är närvarande. Välkomna att följa med!

Ett vinnande förhållningssätt!

Publicerad 2016-03-13 22:30:11 i Allmänt,

 
Jag bestämde mig tidigt för att klara mig själv och inte bli beroende av andra människor. Att alltid testa olika möjligheter och lösningar innan jag bad någon annan om hjälp. För mig blev det avgörande. Det gjorde mig självständig och stark!
Vägen dit har inte alltid varit enkel. Det har försatt mig i både farliga, komiska, dråpliga och ibland näst intill omöjliga situationer. Det har varit både en förbannelse och ett vinnande koncept.

För mina närmaste berättade jag tidigt att jag vill försöka klara mig själv, behöver jag hjälp så ber jag om det.
Men, som den person jag är så bad jag aldrig om hjälp. Jag vände hellre ut och in på mig själv. En av anledningarna till det var säkert för att undvika att få allas blickar riktade på mig när jag befann mig i större folkmängder. Min blyghet och osäkerhet lade gärna fälleben för mig på den tiden.
Situationerna man ställs inför är många! Det kan handla om att dra upp blixtlåset på min jacka, skära en bit kött på tallriken, öppna en förpackning, packa ner varorna i påsen på Coop......
Min inställning var att jag måste klara detta själv, jag kan alltid hamna i situationer då det inte finns någon i närheten till hands. Därför tvingade jag mig själv att göra, göra, göra tills det gick av sig själv.
Det blev en vana och inget som jag tänkte på.

För min omgivning har detta många gånger varit extremt påfrestande och det kan jag förstå. Att stå bredvid, se svårigheterna men inte veta hur man ska hantera det. Hur man ska närma sig utan att såra eller hämma. Jag vet idag att jag inte underlättade för er, att jag inte bjöd in och visade att jag gärna tog emot er utsträckta hand....

Idag gör jag det oftare, jag försöker be om hjälp när jag tidigare kämpade helt i onödan.
Jag möter er dagligen och mitt ansvar ligger i att skapa förutsättningar för ett öppnare klimat där ni som möter mig ska känna er bekväma. Bekväma nog att våga sträcka ut en hand, bekväma nog utan att tveka. Våga göra och finnas där vid behov!

Ett möte som berörde mig mycket och som gör mig varm inombords hände för många år sedan i Jugoslavien. Jag och Jonas befann oss på resande fot genom Europa med vår husvagn på släp.
Vi stannade på en vägkrog längs motorvägen för en matbit. En äldre man serverade oss och tog emot vår beställning. Jag valde Wienerschnitzel. In kom vår mat och han placerade tallriken framför mig. Min vana trogen tog jag kniven och skulle börja skära i min köttbit. Allt var så fint upplagt på tallriken att jag inte upptäckt att köttbiten var uppskuren i fina, lagom stora bitar. Han hade med omsorg lagt ihop köttbiten så det inte syntes att den var uppskuren. Denna omtanke värmer fortfarande! Han hade sett, registrerat och med värme gjort något för mig som jag aldrig kommer att glömma.
Jag tänker ofta på honom och den omtanke han visade.
Det blev en del extra dricks!

Jag möter er ofta, ni modiga och omtänksamma människor som erbjuder en hjälpande hand. Ni som sitter i kassan i affären och erbjuder er att packa ner mina varor i påsen, ni som frågar om jag vill ha hjälp! Tack! 
Jag uppskattar er omtanke.  Jag tar små steg varje dag mot att bli bättre på att ta emot din utsträckta hand.
 
Mitt mål är att skapa en dialog, få oss att börja prata om det svåra i att vara medmänniska. Vad har du för erfarenheter och vad tycker du? Vilka möten har du haft som har fått dig att tänka till..där du blivit bemött på ett bra sätt eller dåligt sätt eller känt att du har kunnat hjälpa eller påverka en annan människa?  Dela gärna med dig!
 
Kram Titti
 

Kommentarer

Postat av: Lena Wall

Publicerad 2016-03-18 10:45:56

Fint skrivet. Visst är det så att vi mycket bättre minns det människor Gjort mot oss, än det människor Sagt till oss! En vänlig omtänksam handling minns man länge.....

Svar: Hej! Tack så mycket. Verkligen! När någon gör något genuint vänligt och har tänkt till och ansträngt sig så värmer det ända in i själen. Det är äkta på något sätt! Förhoppningsvis kan det påverka andra till att göra något gott för någon annan. Stor kram och tack för dina ord
Titti
Titti Österberg

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Titti Österberg

Mitt namn är Titti Österberg och jag föddes 1964. Jag tror att det som händer oss i livet gör det av en anledning! Livet är en spännande resa som ger oss insikter längs vägen som får oss att växa som människor. Med hjälp av min egen positiva livssyn, stödjande människor i min närhet, en stark vilja att klara mig själv har jag funnit min väg i livet och ständigt vågat utmana mig själv. Jag bor i den havsnära staden Landskrona i Skåne tillsammans med min man Jonas. Våra två vuxna barn Nicole och Douglas är starka förebilder som ger mig stöd längs vägen! Min familj gör mig stark, trygg & ödmjuk! Ni kommer att få dela mina tankar, upplevelser och utmaningar i livet med en arm. NI kommer även att få möta mina nära och kära som är en så stor del i den jag är idag. Som den nyfikna själ jag är vill jag gärna ta del av era upplevelser och tankar. Tillsammans kan vi skapa magi!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela