Ett vinnande förhållningssätt!
Vägen dit har inte alltid varit enkel. Det har försatt mig i både farliga, komiska, dråpliga och ibland näst intill omöjliga situationer. Det har varit både en förbannelse och ett vinnande koncept.
För mina närmaste berättade jag tidigt att jag vill försöka klara mig själv, behöver jag hjälp så ber jag om det.
Men, som den person jag är så bad jag aldrig om hjälp. Jag vände hellre ut och in på mig själv. En av anledningarna till det var säkert för att undvika att få allas blickar riktade på mig när jag befann mig i större folkmängder. Min blyghet och osäkerhet lade gärna fälleben för mig på den tiden.
Situationerna man ställs inför är många! Det kan handla om att dra upp blixtlåset på min jacka, skära en bit kött på tallriken, öppna en förpackning, packa ner varorna i påsen på Coop......
Min inställning var att jag måste klara detta själv, jag kan alltid hamna i situationer då det inte finns någon i närheten till hands. Därför tvingade jag mig själv att göra, göra, göra tills det gick av sig själv.
Det blev en vana och inget som jag tänkte på.
För min omgivning har detta många gånger varit extremt påfrestande och det kan jag förstå. Att stå bredvid, se svårigheterna men inte veta hur man ska hantera det. Hur man ska närma sig utan att såra eller hämma. Jag vet idag att jag inte underlättade för er, att jag inte bjöd in och visade att jag gärna tog emot er utsträckta hand....
Idag gör jag det oftare, jag försöker be om hjälp när jag tidigare kämpade helt i onödan.
Jag möter er dagligen och mitt ansvar ligger i att skapa förutsättningar för ett öppnare klimat där ni som möter mig ska känna er bekväma. Bekväma nog att våga sträcka ut en hand, bekväma nog utan att tveka. Våga göra och finnas där vid behov!
Ett möte som berörde mig mycket och som gör mig varm inombords hände för många år sedan i Jugoslavien. Jag och Jonas befann oss på resande fot genom Europa med vår husvagn på släp.
Vi stannade på en vägkrog längs motorvägen för en matbit. En äldre man serverade oss och tog emot vår beställning. Jag valde Wienerschnitzel. In kom vår mat och han placerade tallriken framför mig. Min vana trogen tog jag kniven och skulle börja skära i min köttbit. Allt var så fint upplagt på tallriken att jag inte upptäckt att köttbiten var uppskuren i fina, lagom stora bitar. Han hade med omsorg lagt ihop köttbiten så det inte syntes att den var uppskuren. Denna omtanke värmer fortfarande! Han hade sett, registrerat och med värme gjort något för mig som jag aldrig kommer att glömma.
Jag tänker ofta på honom och den omtanke han visade.
Det blev en del extra dricks!
Jag möter er ofta, ni modiga och omtänksamma människor som erbjuder en hjälpande hand. Ni som sitter i kassan i affären och erbjuder er att packa ner mina varor i påsen, ni som frågar om jag vill ha hjälp! Tack!
Jag uppskattar er omtanke. Jag tar små steg varje dag mot att bli bättre på att ta emot din utsträckta hand.
Mitt mål är att skapa en dialog, få oss att börja prata om det svåra i att vara medmänniska. Vad har du för erfarenheter och vad tycker du? Vilka möten har du haft som har fått dig att tänka till..där du blivit bemött på ett bra sätt eller dåligt sätt eller känt att du har kunnat hjälpa eller påverka en annan människa? Dela gärna med dig!
Kram Titti
