Sammanflätade för livet!
Våra händer blev sammanflätade för evigt den där natten då vårt tåg krockade. Utan mina vänners närvaro och snabba reaktionsförmåga skulle jag inte ha överlevt! Mitt liv skulle ha slutat där och då. Tack vare Lena som fann kraften att enträget kämpa för att i tid få fram räddningspersonalen till mig trots sin egen rädsla. Tack vare Kerstins sinnesnärvaro som gjorde att hon kunde stoppa blodflödet med lamullströjan som hon band runt min lilla arm-stump. Tack vare detta sitter jag här idag och känner en enorm glädje över att de är mina vänner och över det speciella band som vi har. De fanns och finns ständigt vid min sida. Mitt I detta kaos glömdes de bort! Mina skador gjorde att allt fokus hamnade på mig. De hade inga "synliga" skador. Deras upplevelser, deras trauma och mycket konkreta minnen från olycksnatten var det ingen som tänkte på just då och, skulle det visa sig inte senare heller. De tvingades själva hantera sitt liv och sina tankar efter olyckan. De fick bearbeta sina upplevelser på egen hand. Flera år senare vid en bussolycka i Bergen i Norge då många ungdomar skadades svårt uppkom krishantering med fokus på alla inblandade. Idag vet man hur viktigt det är att alla får stöd och att det får ta tid att läka. Bättre sent än aldrig!
Vi pratade mycket! Jag ställde många frågor och ville ha svar på vad som egentligen hände den där natten. Hur såg det ut? Hur hittade de mig? De berättade och berättade så mycket de orkade. Lite mer för varje gång. Jag tror att jag var ganska jobbig med alla mina frågor då. Det måste ha varit ansträngande att ständigt bli påminda om det som hänt.
Så här I efterhand tror jag att det var précis det som behövdes. Att få gå igenom scenariot gång på gång kanske någonstans hjälpte dem att bearbeta och så småningom kunna släppa taget om de jobbiga minnesbilderna. De kommer att finnas kvar som en del av vårt sammanlänkande förflutna men inte styra livet! Tack för att ni finns I mitt liv Lena & Kerstin! Ni betyder så mycket för mig! Ni betyder liv för mig!
Titti
Vi pratade mycket! Jag ställde många frågor och ville ha svar på vad som egentligen hände den där natten. Hur såg det ut? Hur hittade de mig? De berättade och berättade så mycket de orkade. Lite mer för varje gång. Jag tror att jag var ganska jobbig med alla mina frågor då. Det måste ha varit ansträngande att ständigt bli påminda om det som hänt.
Så här I efterhand tror jag att det var précis det som behövdes. Att få gå igenom scenariot gång på gång kanske någonstans hjälpte dem att bearbeta och så småningom kunna släppa taget om de jobbiga minnesbilderna. De kommer att finnas kvar som en del av vårt sammanlänkande förflutna men inte styra livet! Tack för att ni finns I mitt liv Lena & Kerstin! Ni betyder så mycket för mig! Ni betyder liv för mig!
Titti
