denenarmadebanditen.blogg.se

Att vakna upp och inse att något väldigt väsentligt på min kropp har försvunnit tog lite tid. Den första tiden kände jag inte så mycket alls. Ingen speciell oro, rädsla eller panik kom krypande.
Min lilla armstump var omplåstrad. Nu låg läkarnas fokus på att göra allt de kunde för att mitt vänstra ben skulle kunna räddas. Det var mitt i rötmånaden och man var extremt rädd för infektioner och komplikationer. Benet skulle läggas om och hållas rent. En procedur som var oerhört smärtsam.
Mitt ben under knät var brutet och hela underbenet var krossat. En stor del av min vad var ett öppet sår. Det var så smärtsamt att man blev tvungen att söva ner mig vid dessa omläggningar. Det är över nu, de klarade mitt ben och jag lever vidare med ärren som påminnelse. Som tur är så glömmer man ganska snabbt bort hur den smärtan kändes....men minnet finns kvar.
Jag skänker en varm och öm tanke till min läkare. Han fanns vid min sida under de 10 dagar som jag vistades i Schweiz direkt efter olyckan. Han lade om mina sår så varsamt han kunde och hade en enorm närvaro och medkänsla. Han har en plats djupt i mitt hjärta. Han skickade en fin present till oss på vår bröllopsdag 5 år efter olyckan. En fonduegryta från Schweiz som vi fortfarande har kvar.
Sjukvårdspersonalen på Kantonspital i Baden var underbara och de 10 dagar som vi befann oss där har satt djupa spår inom både mig och mina nära. De tog väl hand om oss!

Jag kan än idag, över 30 år efter olyckan komma ihåg det där speciella tillfälle då mina tårar kom för första gången. Den där stunden då det inte gick längre att vara stark, positiv och glad. Jag är ju det som person!
Jag låg på Malmö lasarett, nyss hemkommen från Schweiz och väntade på operation av mitt ben. På plastikkirurgen skulle man göra vad man kunde för att bygga upp min vad och lappa ihop de sår som fanns på min fot och ben. 2 av mina föräldrars bästa vänner kom på besök. De var de första som uttryckte orden "Varför hände det här just dig?" Då brast det för mig och de där fantastiska läkande tårarna kom äntligen.....
Efter denna händelse kunde jag äntligen börja fundera, bearbeta och nosa på de där skrämmande tankarna på vad ska hända nu och framåt i mitt liv. Annorlunda skulle det bli det förstod jag men hur vägen kommer att se ut, vilka utmaningar jag skulle möta och hur jag skulle hantera dem. Det visste jag inte så mycket om just där och då.
Tack Ulla och Gunnar för att ni öppna dörren till mitt inre och fick mig att våga släppa fram mina läkande tårar.

Tidigt började mina funderingar om att skriva ner mina tankar och att någon gång berätta min historia med egna ord. Det kom att ta över 30 år innan jag gör slag i saken. Idag har jag även en backspegel!
Jag har flera års erfarenhet, många möten, upplevelser och utmaningar att dela med er. Idag vet jag att jag har något viktigt att berätta. Idag känner jag så starkt att jag kan inspirera, påverka och hjälpa andra att förstå att allt är möjligt.
Ni som själva har drabbats av något liknande, ni som är nära någon som drabbats och alla ni och vi som möter människor ute i livet, ni som är förälder till barn som har många frågor, som är nyfikna och som bara vill se, röra och förstå. Tillsammans kan vi göra det lättare att finnas, bemöta, våga utmana både oss själva och varandra och lära av varandra hur vi kan bli bättre just i mötet oss emellan.
Det är något av det som jag vill förmedla genom mina ord.
Min väg hit har tagit lite tid! Jag har behövt överbrygga en del inre mentala spärrar för att våga berätta. Men, som en viktig person i mitt liv sa: tänk inte för mycket utan bara gör....så nu bär det av!
Jag hoppas att ni vill följa med!
Titti