Hoffmans äventyr är en lite udda och väldigt speciell konstruktion som jag snabbt fick stifta bekantskap med. Med ett brutet ben som även hade stora öppna sårskador gick det inte att gipsa på det traditionella sättet. Efter att man lappat min sargade hud med hjälp av att "ta hud" från mitt lår (mitt lår ser idag ut ungefär som en hyvlad ost) fick man ta hand om mitt brutna underben. För att stabilisera bendelarna skruvade man därför resolut in 1 skruv i vardera ben del. För att hålla ihop dessa och stabilisera så att läkningen skulle kunna börja fick man bygga på med metall rör utanpå mitt ben. En så kallad extern fixation. Det var en rätt spännande syn!
Det var flera rördelar i glänsande metall som var sammanfogade på något underligt sätt. Man kan säga att det väckte lite uppmärksamhet.
Under de 4 månader som jag tillbringade på Lunds lasarett blev det en del turer ut i rullstol. Med mitt ben utstickande med Hoffmans äventyr på toppen. Den här metallkonstruktionen heter egentligen Hoffmans stag. Äventyret lyckades vi själva skapa och tillfoga!
Min mamma är en mästare på att hitta på roliga upptåg och hon gjorde verkligen vad hon kunde för att göra min tillvaro lite roligare under min sjukhusvistelse. Hon lyckades!
Man kunde se oss dyka upp lite varstans i Lunds olika stadsdelar. T,ex Picknick på kyrkogården mitt emot lasarettet. Vi dukade upp vår picknick helt ogenerat på en parkbänk och njöt av utsikten...vid ett tillfälle kunde man t.o.m. få se min mamma kissa bakom en buske! Ja, som man säger nöden har ingen lag. À woman got to do what she got to do!
I skoaffären fick hon personalen att plocka ut halva skosortimentet ut på trottoaren för att vi skulle kunna prova obehindrat. Har man inte lyckats anpassa dörrarna och lokalen till en rullstol får man enligt henne ta saken i egna händer. Jag hade hittat ett par ursnygga stövlar i skyltfönstret som jag bara ville ha. "To die for" , Man måste ju se lite snygg ut om man nu ska färdas runt i denna rullande farkost. Personalen gjorde verkligen sitt bästa och kämpade och bar skor fram och tillbaka. Det blev till slut köp och jag älskade verkligen dessa stövlar! De var mina favoriter under många år framöver. Min mamma skapade rubriker och jag älskar henne för detta!
Vid ett speciellt tillfälle som jag aldrig kommer att glömma skulle vi på tur till Botaniska trädgården. Självklart med picknickkorg i knät (min mamma har svart bälte i att ordna picknick) Jag i rullstol som vanligt med benet och Hoffmans äventyr lugnt vajande framför mig, mamma iförd vacker klänning och hatt. Vi spatserade framåt längs med gatan med siktet inställt på Botaniska lyckligt ovetande om trafiken omkring oss. Det var en härlig dag!
En bit framför oss närmades sig en korsning med trafikljus som visade rött. Mycket bilar stod och väntade och det var en ganska lång ringlande kö....plötsligt slog det om till grönt. Bilar började tuta omkring oss, först lite avvaktande och sedan lite mer krävande!
Några bilister längst fram i kön hade fått syn på oss! De glömde allt annat och lyckades skapa trafikstockning och ursinnigt rytande bilister bakom sig. Utan ont anande vinkade vi glatt till bilisterna och väckte dem ur sin dvala...lugnet kunde åter infinna sig igen på Lunds gator.
Ja, vi blev nog ett lite pittoreskt inslag i Lunds stadskvarter under den hösten.
Tack lilla mamma för att du gjorde denna tiden uthärdlig och för alla fantastiskt roliga minnen vi skapade tillsammans.
Kram Titti