denenarmadebanditen.blogg.se

När jag var 18 år gav jag mig ut på en resa som skulle förändra mitt liv för alltid. Tillsammans med mina 2 bästa vänner planerade jag att tågluffa genom Europa ner till vårt slutmål Sicilien. Vi lämnade Köpenhamn tidigt en lördag morgon. I avklippta militärshorts med texten Lev hårt-Livet är kort gav vi oss ut på vårt stora äventyr. Mindre än ett dygn senare befann vi oss mitt i ett kaos vi aldrig kunna föreställa oss. Vårt tåg hade krockat med ett godståg! Det sista jag minns är mina vänners ryggar på väg ifrån mig, sedan blir allt svart! När jag vaknar upp på ett sjukhus i Baden, en liten ort några mil från Zurich får jag veta att min vänstra arm är borta, mitt ben är brutet och krossat. Här börjar första dagen på resten av mitt liv! Året var 1982 och jag är då 18 år. Ni ska få följa med mig på min livsresa där ingenting är omöjligt och viljan att utvecklas ständigt är närvarande. Välkomna att följa med!

Hoffmans äventyr skapar trafikkaos i centrala Lund

Publicerad 2016-02-29 08:24:00 i Allmänt,

 
Hoffmans äventyr är en lite udda och väldigt speciell konstruktion som jag snabbt fick stifta bekantskap med. Med ett brutet ben som även hade stora öppna sårskador gick det inte att gipsa på det traditionella sättet. Efter att man lappat min sargade hud med hjälp av att "ta hud" från mitt lår (mitt lår ser idag ut ungefär som en hyvlad ost) fick man ta hand om mitt brutna underben. För att stabilisera bendelarna skruvade man därför resolut in 1 skruv i vardera ben del. För att hålla ihop dessa och stabilisera så att läkningen skulle kunna börja fick man bygga på med metall rör utanpå mitt ben. En så kallad extern fixation. Det var en rätt spännande syn!
Det var flera rördelar i glänsande metall som var sammanfogade på något underligt sätt. Man kan säga att det väckte lite uppmärksamhet.
 
Under de 4 månader som jag tillbringade på Lunds lasarett blev det en del turer ut i rullstol. Med mitt ben utstickande med Hoffmans äventyr på toppen. Den här metallkonstruktionen heter egentligen Hoffmans stag. Äventyret lyckades vi själva skapa och tillfoga!
 
Min mamma är en mästare på att hitta på roliga upptåg och hon gjorde verkligen vad hon kunde för att göra min tillvaro lite roligare under min sjukhusvistelse. Hon lyckades!
 
Man kunde se oss dyka upp lite varstans i Lunds olika stadsdelar. T,ex Picknick på kyrkogården mitt emot lasarettet. Vi dukade upp vår picknick helt ogenerat på en parkbänk och njöt av utsikten...vid ett tillfälle kunde man t.o.m. få se min mamma kissa bakom en buske! Ja, som man säger nöden har ingen lag. À woman got to do what she got to do!
 
I skoaffären fick hon personalen att plocka ut halva skosortimentet ut på trottoaren för att vi skulle kunna prova obehindrat. Har man inte lyckats anpassa dörrarna och lokalen till en rullstol får man enligt henne ta saken i egna händer. Jag hade hittat ett par ursnygga stövlar i skyltfönstret som jag bara ville ha. "To die for" , Man måste ju se lite snygg ut om man nu ska färdas runt i denna rullande farkost. Personalen gjorde verkligen sitt bästa och kämpade och bar skor fram och tillbaka. Det blev till slut köp och jag älskade verkligen dessa stövlar! De var mina favoriter under många år framöver. Min mamma skapade rubriker och jag älskar henne för detta!
 
Vid ett speciellt tillfälle som jag aldrig kommer att glömma skulle vi på tur till Botaniska trädgården. Självklart med picknickkorg i knät (min mamma har svart bälte i att ordna picknick) Jag i rullstol som vanligt med benet och Hoffmans äventyr lugnt vajande framför mig, mamma iförd vacker klänning och hatt. Vi spatserade framåt längs med gatan med siktet inställt på Botaniska lyckligt ovetande om trafiken omkring oss. Det var en härlig dag!
 
En bit framför oss närmades sig en korsning med trafikljus som visade rött. Mycket bilar stod och väntade och det var en ganska lång ringlande kö....plötsligt slog det om till grönt. Bilar började tuta omkring oss, först lite avvaktande och sedan lite mer krävande!
Några bilister längst fram i kön hade fått syn på oss! De glömde allt annat och lyckades skapa trafikstockning och ursinnigt rytande bilister bakom sig. Utan ont anande vinkade vi glatt till bilisterna och väckte dem ur sin dvala...lugnet kunde åter infinna sig igen på Lunds gator.
 
Ja, vi blev nog ett lite pittoreskt inslag i Lunds stadskvarter under den hösten.
 
Tack lilla mamma för att du gjorde denna tiden uthärdlig och för alla fantastiskt roliga minnen vi skapade tillsammans.
Kram Titti

Sammanflätade för livet!

Publicerad 2016-02-27 08:12:30 i Allmänt,

Våra händer blev sammanflätade för evigt den där natten då vårt tåg krockade. Utan mina vänners närvaro och snabba reaktionsförmåga skulle jag inte ha överlevt! Mitt liv skulle ha slutat där och då. Tack vare Lena som fann kraften att enträget kämpa för att i tid få fram räddningspersonalen till mig trots sin egen rädsla. Tack vare Kerstins sinnesnärvaro som gjorde att hon kunde stoppa blodflödet med lamullströjan som hon band runt min lilla arm-stump. Tack vare detta sitter jag här idag och känner en enorm glädje över att de är mina vänner och över det speciella band som vi har. De fanns och finns ständigt vid min sida. Mitt I detta kaos glömdes de bort! Mina skador gjorde att allt fokus hamnade på mig. De hade inga "synliga" skador. Deras upplevelser, deras trauma och mycket konkreta minnen från olycksnatten var det ingen som tänkte på just då och, skulle det visa sig inte senare heller. De tvingades själva hantera sitt liv och sina tankar efter olyckan. De fick bearbeta sina upplevelser på egen hand. Flera år senare vid en bussolycka i Bergen i Norge då många ungdomar skadades svårt uppkom krishantering med fokus på alla inblandade. Idag vet man hur viktigt det är att alla får stöd och att det får ta tid att läka. Bättre sent än aldrig!

Vi pratade mycket! Jag ställde många frågor och ville ha svar på vad som egentligen hände den där natten. Hur såg det ut? Hur hittade de mig? De berättade och berättade så mycket de orkade. Lite mer för varje gång. Jag tror att jag var ganska jobbig med alla mina frågor då. Det måste ha varit ansträngande att ständigt bli påminda om det som hänt.
Så här I efterhand tror jag att det var précis det som behövdes. Att få gå igenom scenariot gång på gång kanske någonstans hjälpte dem att bearbeta och så småningom kunna släppa taget om de jobbiga minnesbilderna. De kommer att finnas kvar som en del av vårt sammanlänkande förflutna men inte styra livet! Tack för att ni finns I mitt liv Lena & Kerstin! Ni betyder så mycket för mig! Ni betyder liv för mig!
Titti

Varför just jag!

Publicerad 2016-02-25 18:53:28 i Allmänt,

Att vakna upp och inse att något väldigt väsentligt på min kropp har försvunnit tog lite tid. Den första tiden kände jag inte så mycket alls. Ingen speciell oro, rädsla eller panik kom krypande.
Min lilla armstump var omplåstrad. Nu låg läkarnas fokus på att göra allt de kunde för att mitt vänstra ben skulle kunna räddas. Det var mitt i rötmånaden och man var extremt rädd för infektioner och komplikationer. Benet skulle läggas om och hållas rent. En procedur som var oerhört smärtsam.
Mitt ben under knät var brutet och hela underbenet var krossat. En stor del av min vad var ett öppet sår. Det var så smärtsamt att man blev tvungen att söva ner mig vid dessa omläggningar. Det är över nu, de klarade mitt ben och jag lever vidare med ärren som påminnelse. Som tur är så glömmer man ganska snabbt bort hur den smärtan kändes....men minnet finns kvar.
Jag skänker en varm och öm tanke till min läkare. Han fanns vid min sida under de 10 dagar som jag vistades i Schweiz direkt efter olyckan. Han lade om mina sår så varsamt han kunde och hade en enorm närvaro och medkänsla. Han har en plats djupt i mitt hjärta. Han skickade en fin present till oss på vår bröllopsdag 5 år efter olyckan. En fonduegryta från Schweiz som vi fortfarande har kvar.
Sjukvårdspersonalen på Kantonspital i Baden var underbara och de 10 dagar som vi befann oss där har satt djupa spår inom både mig och mina nära. De tog väl hand om oss!

Jag kan än idag, över 30 år efter olyckan komma ihåg det där speciella tillfälle då mina tårar kom för första gången. Den där stunden då det inte gick längre att vara stark, positiv och glad. Jag är ju det som person!
Jag låg på Malmö lasarett, nyss hemkommen från Schweiz och väntade på operation av mitt ben. På plastikkirurgen skulle man göra vad man kunde för att bygga upp min vad och lappa ihop de sår som fanns på min fot och ben. 2 av mina föräldrars bästa vänner kom på besök. De var de första som uttryckte orden "Varför hände det här just dig?" Då brast det för mig och de där fantastiska läkande tårarna kom äntligen.....
Efter denna händelse kunde jag äntligen börja fundera, bearbeta och nosa på de där skrämmande tankarna på vad ska hända nu och framåt i mitt liv. Annorlunda skulle det bli det förstod jag men hur vägen kommer att se ut, vilka utmaningar jag skulle möta och hur jag skulle hantera dem. Det visste jag inte så mycket om just där och då.
Tack Ulla och Gunnar för att ni öppna dörren till mitt inre och fick mig att våga släppa fram mina läkande tårar.

Tidigt började mina funderingar om att skriva ner mina tankar och att någon gång berätta min historia med egna ord. Det kom att ta över 30 år innan jag gör slag i saken. Idag har jag även en backspegel!
Jag har flera års erfarenhet, många möten, upplevelser och utmaningar att dela med er. Idag vet jag att jag har något viktigt att berätta. Idag känner jag så starkt att jag kan inspirera, påverka och hjälpa andra att förstå att allt är möjligt.
Ni som själva har drabbats av något liknande, ni som är nära någon som drabbats och alla ni och vi som möter människor ute i livet, ni som är förälder till barn som har många frågor, som är nyfikna och som bara vill se, röra och förstå. Tillsammans kan vi göra det lättare att finnas, bemöta, våga utmana både oss själva och varandra och lära av varandra hur vi kan bli bättre just i mötet oss emellan.
Det är något av det som jag vill förmedla genom mina ord.
Min väg hit har tagit lite tid! Jag har behövt överbrygga en del inre mentala spärrar för att våga berätta. Men, som en viktig person i mitt liv sa: tänk inte för mycket utan bara gör....så nu bär det av!
Jag hoppas att ni vill följa med!
Titti

Om

Min profilbild

Titti Österberg

Mitt namn är Titti Österberg och jag föddes 1964. Jag tror att det som händer oss i livet gör det av en anledning! Livet är en spännande resa som ger oss insikter längs vägen som får oss att växa som människor. Med hjälp av min egen positiva livssyn, stödjande människor i min närhet, en stark vilja att klara mig själv har jag funnit min väg i livet och ständigt vågat utmana mig själv. Jag bor i den havsnära staden Landskrona i Skåne tillsammans med min man Jonas. Våra två vuxna barn Nicole och Douglas är starka förebilder som ger mig stöd längs vägen! Min familj gör mig stark, trygg & ödmjuk! Ni kommer att få dela mina tankar, upplevelser och utmaningar i livet med en arm. NI kommer även att få möta mina nära och kära som är en så stor del i den jag är idag. Som den nyfikna själ jag är vill jag gärna ta del av era upplevelser och tankar. Tillsammans kan vi skapa magi!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela